11-åriga danseleven Sohvi Vasara förbereder sig på livestreamad distanslektion, klär sig i sin balettdräkt och placerar tabletten så att hon ser och blir sedd.
– Distansundervisningen är annorlunda på det sättet att man inte ser sina kompisar bredvid sig, men ser dem ändå, funderar Sohvi.
i början av danslektionen samlas alla i gruppen vid rutan, och man hinner byta några ord med de andra innan lektionen börjar.
– Det här har på ett vis varit en positiv utmaning och verkligen satt läraren i en helt ny situation, berättar Sohvis lärare Katariina Gontzalez. -Det har varit en del utmaningar med tekniken, och man har fått vänja sig vid att göra videon av sig själv och att se sig i rutan. Eleverna har fått ta mera ansvar då läraren bara kan korrigera muntligt, dessutom med en liten fördröjning.
Sohvis mamma tycker att man snabbt har vant sig med situationen.
– Det är strålande att danslektionerna har kunnat fortsätta på distans. Det är också mycket viktigt under denna exeptionella tid att lektionstiderna hållits samma tid, berättar Tytti Syrjäkari.
Violinläraren Riikka Lehtimäki börjar distanslektionen med Krista Myllyperkiö.
– Ljudkvaliteten är inte den bästa och det är en del justeringar med apparaturen, men annars går det bra, berättar Riikka. – Under videosamtalet ser man då eleven spelar och kan ge instruktioner. Med de yngre eleverna får man jobba med att fånga deras uppmärksamhet och via rutan uppmuntra dem att orka koncentrera sig. Med Krista är det lätt. Hon är samvetsgrann, hon lyssnar, förstår, koncentrerar sig och kan redan själv korrigera sin spelställning med hjälp av enbart muntlig vägledning.
Vanligtvis fylls Krista Myllyperkiös vecka med en massa hobbyn. För en aktiv flicka ser vardagen nu helt annorlunda ut.
– Jag är van vid att genast efter skolan gå till den första hobbyn, och efter det kan det ännu finnas två andra. Förra hösten deltog jag också som musiker i ungdomsteaterns projekt i S:t Karins, och då blev klockan ofta tio på kvällen innan jag var hemma. Den första och andra veckan kändes riktigt underliga då alla i familjen var hemma. Jag, två systrar och föräldrarna. Nu börjar man vänja sig.
Krista spelar även trombon i Arkipelag. Nu under karantänen spelar hon sammanlagt kring 15 timmar i veckan.
– Det som är som bäst roligt med spelhobbyn är, att man kan öva då man vill göra det, inte bara då det passar in i tidtabellen.
– Det är musik för mina öron då jag hör att eleven vill öva, skrattar Riikka.
– Jag måste nog medge att ivern med distansundervisningen som fanns det två första veckorna börjar vara förbi, och det kliar i fingrarna att få höra sina elever live. Violinens ljud blir lite ful via videoförbindelsen. Ingenting kan ersätta närundervisningen!
